Jansson: ”Jag fick ett samtal från Andreas Prins”
”Kjell-Erik Ståhls svenska rekord lyder 2.10.38. David Nilsson är nästan tre minuter, en halv evighet i personbästasammanhang, ifrån den tiden i dag. Berlin Marathon finns naturligtvis med i 32-åringens tankar redan nu. Han vet om allt det här.
Så först ska han vara skadefri de närmaste månaderna, träna och tävla optimalt – och sedan bestämma sig för just Berlin. Sedan ska han ha en sjuhelsikes bra dag, där allt stämmer på alla möjliga sätt och vis.
Och sedan? Sedan ska ni komma ihåg att ni läste det först i den här krönikans hårt vinklade rubrik.”
Så skrev jag i en krönika i början av maj, som fick rubriken ”David Nilsson slår svenskt rekord i Berlin”, efter att Högbystjärnan nyss slagit till med sitt förra, personliga rekord i Hamburg.
Är det inte märkligt. Här tippar man ofta fel i alla möjliga sammanhang, jämt och ständigt – men när man väl verkligen är inne på rätt spår i analysen så når man ändå inte hela vägen fram.
Förra helgens prestation av David Nilsson är otroligt imponerande. Enligt Högbylöparen själv så fick han ju faktiskt inte träna och tävla optimalt inför loppet. Det enda riktiga långpasset ska ha varit i början av sommaren. Sedan dess blev han bland annat störd av dubbla sjukdomsperioder.
Allt sånt där snack kan ju annars ofta vara ett sätt att tona ner förväntningar. Det är sällan en person går ut på förhand och säger att ”just i det här loppet ska jag slå rekord, så kolla gärna”.
David Nilsson hade ju också imponerat på halva distansen, veckorna innan, så jag var faktiskt förberedd på att få skriva en svenskt rekord-text där på söndagen. Men nä, inte den här gången, men det känns bara som en tidsfråga innan Nilsson övertar Ståhls titel.
Det pratas om Valencia Marathon i början av december. Själv blir jag inte förvånad om 32-åringen försöker smyga under radarn – hur lätt det nu är? – och helt plötsligt springer hem rekordet i någon japansk tävling i november, typ.
Ungefär som han gjorde när han slog halvmararekordet förra hösten.
*****
En annan sak från förra helgens (som alltid) snabba Berlin Marathon:
Kenenisa Bekele återuppstod och var till slut bara två sekunder ifrån världsrekordet när etiopiern korsade mållinjen som segrare. Två sekunder. Tänk dig att du plöjer ner 42 195 meters löpning och sedan hamnar på fel sida av en sådan knivskarp marginal.
Visst, det kommer alltid nya chanser, men det var väldigt, väldigt fina yttre förutsättningar i den tyska huvudstaden. Chansen att slå världsrekord på marathon dyker inte upp varje vecka, om man säger så.
Men Eliud Kipchoge får behålla sitt rekord ett tag till. Kenyanen sprang inte loppet i Berlin eftersom han förbereder sig inför ett andra försök att spräcka den magiska tvåtimmarsbarriären på distansen. Nästa lördag, den 12 oktober, arrangeras Ineos 1:59 Challenge i österrikiska huvudstaden Wien. Kipchoge har på nytt chans att skriva in sig i historieböckerna då.
*****
Till sist lite fotboll.
Jag fick ett samtal från Andreas Prins i veckan. Ja, ni vet, han som tränar Team Södermöre och som befunnit sig i en öländsk mediaskugga den här säsongen.
Den förre IFK-coachen var lite skämtsamt irriterad (läs: bara irriterad) kring rapporteringen av Borgholms säsongsresultat. Det blev ju en tredjeplats i trean – exakt samma resultat som Prins coachade laget till säsongen 2018 – och det finns alltså inget unikt med det här året.
Jag sa att jag skulle nämna det i den här krönikan, vilket jag också har gjort nu.
”Bra! Det enda som förändrats det här året är att de gjorde som Mörbylånga förra året, de sparkar fotboll istället för att spela fotboll. Höhöhö”.
”Jag tar med den där piken också, så du vet”
” Ja, gör det, det är verkligen inga problem. Höhöhö”.
”Blir du kvar i Team Södermöre nästa säsong?”
” Ja, det blir jag. Jag kör på ett år till”.
Så, ja, nu fick ni all den informationen på köpet.
