Magnus Jansson: Öländska fotbollslag har straffats av för dålig kondition

”Gubbar gubbar, håll i bollen lite! Vi måste hinna upp med laget...”

Det hade gått 15-20 minuter av kvaldrabbningen mellan GAIF-Nättraby när det där ekade ut från hemmabänken på Glömmingelunden. Ska jag vara snäll så hade det kanske varit en lätt böljande matchbild de senaste minuterna, men med det sagt så såg jag åtminstone två-tre hemmaspelare som kippade efter andan rejält.

Jag snackar inte ”pingislunga-innan-andra-andningen-trött”, utan snarare ”nu-måste-jag-spara-lite-på-krafterna-för-att-inte-tvingas-byta-pinsamt-tidigt-trött”.

Just den där sekvensen för några veckor sedan var min sista av flera aha-upplevelser den här säsongen i ämnet dåligt tränade fotbollslag, framförallt på herrsidan. Om jag använder en generaliserande ton så frågar jag mig om det rentav inte är sämre än någonsin tidigare.

Kondition – och allt vad det samlande ordet nu innebär – får ofta en primitiv stämpel av många. Man kan inte bara sparka, springa och kämpa, du måste ju ha taktiska bitar likt en spelidé, anfallskombinationer och kompakt försvarsspel också. Visst, men vad spelar egentligen de tre sistnämnda sakerna för roll om du knappt orkar genomföra dem ordentligt under majoriteten av tiden som en fotbollsmatch pågår?

Jag får be om ursäkt för påhoppet här, men om jag ska ta två konkreta exempel så är min uppfattning att både GAIF:s och RM:s herrlag hade klarat sig kvar i respektive serie om man, generellt sett, varit något snäpp starkare konditionsmässigt. Jag vet inte hur många gånger under hösten som jag har fått frågan hur tusan vi i RM kunde åka ut fyran så som vi gjorde.

I min egen analys så landade jag tidigt i att fysiken – och då snackar jag återigen generellt sett – gärna hade fått vara bättre.

På lokal nivå så är det numera nästan lättare att urskilja ett riktigt vältränat lag i en match. När spelare orkar ta det där moralstärkande hemjobbet på kanten, har kraft nog för att gång på gång befinna sig i rätt andrabollsyta utanför straffområdet, eller för att ta den där öppnande djupledslöpningen.

Vältränade lag skaffar sig stora fördelar på enkla sätt.

Allt handlar nog främst om ambitionsnivån på varje individ, snarare än tränarnas upplägg. Försäsongen är en sak, sedan tränar de flesta av de öländska lagen två gånger i veckan under säsong. Det funkar för att hålla flåset igång, men en sjukdomsvecka hit, eller annan frånvaroorsak dit, kan snabbt skapa en ond spiral om spelaren själv inte tar ansvar för sin fysiska status vid sidan om lagets träningar.

*****

De lokala fotbollslagen får trösta sig med att även allsvenska lag kan straffas av att ha för dålig fysik. Kalmar FF må ha haft problem med skador i år, sådant som lätt kan sabba rytmen på flera sätt, men oj vilket temposvagt spel det har varit på GFA.

Förra helgen var jag på plats i Göteborg, en vistelse som avrundades med ett besök på Gamla Ullevi i måndags kväll och IFK Göteborg-Djurgården. Det slog mig hur hemmamålvakten Giannis Anestis, gång på gång, rullade igång spelet blixtsnabbt från både död och levande boll.

Ett vältränat, spelförande Göteborg kunde ständigt driva tempot, men ett vältränat, kompakt Djurgården orkade (med visst domarflyt) stå emot och hålla nollan.

Jag har inte sett alla KFF:s matcher i år, men de som jag beskådat har ofta innehållit mängder av långa avbrott så fort det blivit en död boll. Insparkar, frisparkar, inkast, you name it. Känslan är att Kalmarspelarna tacksamt velat ha avbrotten för chans till återhämtning. I nästa veva frågar sig alla varför laget har så förtvivlat svårt att göra mål i öppet spel? Ja, kanske kan ständigt outtröttade motståndarförsvar vara en av anledningarna.