Övergång

De är inte älskade av alla, maskrosorna. Men ingen kan förneka att de lyser upp, de gula solarna i gräsmattor, på ängar och vägrenar. Visst är det vackert. De lyser mot oss under en kort tid innan de lever vidare i en annan klädnad. Även den kan vara vacker, precis som veckans Ögonblicksfotograf låter oss se.

Maskrosorna går från en fas till en annan. Precis som så mycket annat. Där vi bor är vi förunnade att få leva med årstider, den ena tiden övergår i den andra, sakta men säkert. Vi njuter på olika sätt av den tid som är nu, samtidigt som vi längtar efter nästa. Kanske är våren den mest efterlängtade årstiden av alla.

På samma sätt övergår dygnets timmar sakta och försiktigt från den ena till den andra. På andra platser på vår jord går det från ljust till mörkt på bara en kort, hastig minut. Där är övergången från dag till mörk kväll knappt märkbar. Inte själva övergången.

Precis på samma sätt är det med dig och mig. Vi lever med ständiga övergångar. Från att vara små barn till att bli skolfärdiga. Sedan kommer tonåren som är en brygga mellan barndom och vuxenvärld. Det är en alldeles särskild tid av förändring. Av övergång.

Om vi tänker efter är livet fullt av förändringar, från ett liv till ett annat. Från en dag till en annan. Sakta men säkert.

Någon gång abrupt och alltför hastigt. När det värsta händer.

Vi lever med ständiga förändringar, med dagliga övergångar. Någon gång blir det med oss som med maskrosorna. Det lysande, levande, synliga livet tar slut. Men maskrosorna lever vidare när vinden tar fatt i de duniga fröbollarna.

En nåd att stilla bedja om är att också vi får leva vidare. Att människor som vi har mött minns dig och mig. Det är i minnet hos andra vi får leva när den sista övergången har passerats.

Så länge vi minns någon förblir den medmänniskan levande – om än i annan klädnad.